Får vår deltagarkultur tillräcklig uppmärksamhet inom kulturpolitiken?

07.10.2023 kl. 15:02
- Jag skulle önska att begreppet deltagarkultur skulle noteras och uppskattas mera, säger verksamhetsledare Henrik Lillhannus i senaste numret av tidningen Resonans.

Coldplay säljer ut Olympiastadion fyra kvällar i rad. Det multinationella evenemangsmaskineriet drar storpubliker. Publiken genererar cash flow. Deltagarintäkterna går till arrangörspyramidens topp. Den professionaliserade evenemangskulturen kan liknas vid en industri vars målgrupp uteslutande är den betalande publiken. Elitkulturfestivaler för i främsta hand elitpubliker är besläktade med den här evenemangskulturen. Den stora deltagarmassan konsumerar, men skapar inte själv något i processen.    

Deltagarkultur är en annan sak. Deltagarkultur har vi då deltagarna själva aktivt deltar i verkställandet av programmet. Vi ser det i samband med stora folkevenemang som t.ex. gymnastikfester, stora scoutläger och sång- och musikfester. Inför ett stort deltagarkulturevenemang aktiverar sig en stor mängd människor som utövar sin kultur på gräsrotsnivå, med allt vad det medför av förberedelser, organisationsliv och finansieringsbekymmer.

Skillnaden är alltså att då Coldplay slutar spela är konserten slut. Någon tjänade mycket pengar. Något lands ”kulturexport” ökade. Men då deltagarna i deltagarkulturevenemanget kommer hem från festivalen fortsätter verksamheten i övningslokaler, gymnastiksalar och klubbutrymmen. Vecka efter vecka, år ut och år in. 

Deltagarkultur förutsätter alltså kontinuerlig aktivitet och finansiella insatser av deltagarna själva, tid och energi. Det i sin tur kräver organiserade verksamheter i vardagen, med gymnastikträningar och körövningar. Och det förutsätter tillgång till utbildade, kompetenta och motiverade ledare, tränare och repetitörer, sånt som kostar.

Deltagarkultur aktiverar både på person-, grupp- och publiknivå. Ringeffekter utöver publikens konstupplevelser är  själva utövarnas hälsofrämjande och trivsel, kulturell regenerering, arbetsmöjligheter för ledare, mm.

Jag skulle önska att begreppet deltagarkultur skulle noteras och uppskattas mera.

Vad tänker en minister på som talar varmt om att ”stöda kulturen”? Noterar ministern deltagarkulturer som växer från gräsrotsnivå uppåt? Fattar ministern sin egen viktiga roll för HELA kulturfältet? Även de kommunala kultur-, bildnings- och idrottsbossarna behöver agera så att tredje sektorns verksamheter kan fortsätta spela stor roll i människornas liv. Kommuner, myndigheter och ministerier ska hjälpa, inte stjälpa tredje sektorn.

Regeringen Orpos kritiserade sparbeting drabbar bland annat de statsstöd som delas ut till organisationerna och i ännu högre grad statsstöden till den fria bildningssektorn. Det kan resultera i färre Arbis- och MI-kurser och -körer, och att organisationsbidragen stryps, sakta men säkert, samtidigt som inflationen gör allt dyrare.

Då begreppet ”kultur” förblir odefinierat i regeringsprogrammet riskerar kultur att likställas med professionaliserad evenemangskultur, som är lättare att begripa sig på. Nationella kulturinstitutioner, dit t.ex. sång- och musikförbunden kan räknas, är ’soft targets’ som finansministeriet skär ner som dom vill. Om inga politiker hindrar dem.

Henrik Lillhannus
verksamhetsledare